Robert Sanchez Carlsson /

Det har snart gått ett år. Ni undrar nu säkert vad det innebär för mig? Jo. Det ska jag förklara. Nu.

Efter några år från varandra fann jag till slut min stora kärlek. Allt gick som en dans. Hon var min käraste. Det var i slutet av november som det hände. I fjol.

Det overkliga hände. Visst hade jag alltid ett litet hopp tidigare, försökte konstant att få tag i henne, men för varje dag som gick under de här åren insåg jag att det aldrig kunde få ett slut. En klarhet.

Men det hände. Vi fick alltså återigen kontakten. Det började med sms. Med försiktighet, för att sedan utvecklas vidare till direkt kontakt via msn.

Efter en veckas daglig kontakt så bestämde vi för att träffas. Aldrig har jag varit så nervös och pirrig för att träffa en annan människa. Obegripligt, vilken känsla när jag såg henne. Sötare än någonsin. Det var hon, helt enkelt. Mer än vad jag trott. Kramandes i centralstation i stockholm.

Vi blev officellt (Hehu) tillsammans på nyår, även om vi var med varandra sedan dryga månaden tillbaka. Det bästa slutet och den bästa början på ett år, någonsin, på mycket, mycket länge. Utan tvekan!

Med tiden börjar utveckling. Vårt förhållande steg mot toppen. Vi var båda målinriktade, tänkte på karriär, men fram för allt så växte vi som männsikor, tillsammans. Hela. Hon och jag. Allt kändes möjligt!

Är man så nära med att lyckas mitt sitt livsmål, att hitta den rätta, skaffa familj, för att sedan se hela livsnjutningen få ett raskt stopp... Det gör fruktansvärt ont.

Hon försvann igen. Den här tjejen som jag fortfarande, och alltid, kommer älska. Den första jag var med på det sätt alla unga killar drömmer om.

Det var så perfekt. Men slutade så fel. Igen. Mitt hjärta blev lidande bara några dagar innan alla hjärtans dag. Dagen jag skulle visa vem jag verkligen var. Vad jag ville. Vad jag kände. På riktigt. Allt som var planerat in i minsta detalj.

Blev inte så. En riktig mardröm. Så hur?

Den största anledningen var nog att hon bor i Västerås, och jag här i sveriges huvudstad - Stockholm.

Varför tar jag upp det här för mig själv, och er, just nu?.

Som rubriker hintar så är det nu snart ett år sedan jag hade den bästa perioden i mitt liv.

Kylan som kommer får fram en massa känslor, minnen. Bara luften ger mig en otrolig närvaro av det som varit.

Det sägs att man inte kan förändra det förflutna. Det stämmer. Men tanken att ''om'' finns alltid där. Inte bara för mig, utan många andra.

Hjälper det? Nej. Det är bara att gå vidare. Tiden läker alla sår, sägs det ju, och kan intyga att det stämmer. Men inte gör det mindre ont just nu för det.

Så nu möter jag en tid som antingen kommer bli en stor utmaning rent mentalt, eller så kanske det händer igen. Den stora lyckan.

Vissa av er vet, tack vare ett diverse trådar på forumet, att jag har en lättare variant av bipolärt syndrom. Så tänka sig hur svårt det kan bli när allt börjar gå i motvind.

Det ironiska är nog att vintern, kylan, och precis allt det där mysiga som det innebär när snön faller och mörket tar över, alltid varit min starka period i livet.

Då glädjen mot alla odds visar sitt rätta jag för mig. För alla andra i min närvaro. Vänner och familj. Historiskt sett är det också tidpunkten då jag, av en slump eller inte, träffar en kvinna. Kärlek i korta stunder.

För faktum är att det är svårt för mig att lyckas hålla en längre relation. Uppenbarligen.

Så nu känns det skönt att för första gången fått ut det här, rent utåt. På riktigt. Skriva av sig kan hjälpa en att släppa ett tungt last.

Nu går jag vidare. Hoppas det blir så bra som det brukar bli framöver, slutet av hösten till början på våren.

För vad som brukar hände efter det är helt enkelt en annan historia.

Kan väl säga kort att solen inte alltid skiner för mig.

Men livet består av prövningar, livet består av erfarnhet. Att ge upp är inget jag längre kommer ta del av.

För det var inte jag som gjorde något fel den här gången. Jag gjorde iallafall mitt bästa. Värdighet.

Ska fortsätta försöka njuta av alla mina nöjen, umgås, och speciellt hålla igång träningen. Det är viktigt!

Lycka till Paula Ruutikainen med ditt liv. Hoppas det blir så bra som möjligt.

Jag hatar inte dig, bara det du gjorde.