Come on, lets drive!
Ibland är det nyttigt och bra att minnas tillbaka. Året 2010 är ett av de viktigaste år hittills i mitt 23-åriga liv.
Det stora genombrottet skulle mycket väl passa in som en kortfattad beskrivning.
Så det ska bli roligt att dela med mig av alla de olika steg och utmaningar som jag gör, och kommer att göra, i år på min blogg. För utmaningar och trots oddsen är en favoritsyssla hos mig. Hehe.
Lets begin!
Jag har lärt mig att köra bil. En barndröm gick i uppfyllse när jag i februari månad fick chansen att börja lära mig att köra bil. En galen atmosfär, full av liv, och med obegripligt låga krav för att sätta sig bakom ratten (Cash and you will drive!) Att det skulle ske i den mest omtumlande miljö med horder av bilar, hundar och människor farandes överallt, var något jag aldrig hade trott.
Men sen så är ju allt möjligt. Från första stund när jag satt framför ratten kändes det som enda alternativet var - Nu kör vi!
Det trots att kommuniktionen hade sina begränsingar pga spanskan. Fast tacksamt nog hade en av lärarna översatt ett par nödvändiga ord till engelska. Och på några dagar hade jag fått in orden som tex "gasa", "bromsa", "höger" osv på spanska.
Att lärarna, tre stycken fördelat på 11 lektioner x 1h, höll hög klass och verkligen brydde sig om den individuella prestationen och utvecklingen gjorde allt mycket lättare. Trygghet är viktigt
Ibland måste man möta oro och press för att lyckas, för att utvecklas, för att bli bättre helt enkelt.
Och det gjorde jag.
Nu skulle jag inte gå så långt och påstå att jag är en utmärkt körare, men om det, låt säga idag, var nödvändigt att ta sig från solna in till stan så skulle det inte vara några större problem.
Eller det är klart om farbror blå skulle stoppa mig så vore problem bara förnamnet.
Så jag lovar mig själv, igen, att nu - 2010 - ska jag ta det där efterlängade körkortet.
För när jag var liten, runt 6-7 år, så lovade jag min mormor att en vacker dag när hon behövde det så skulle jag köra henne till alla stormarknader som hon aldrig tröttnar på att gå till, ett löfte var gjort eftersom den envishet jag besitter alltid funnit där från första början.
Och kärlekens kraft är ingenting man ska underskatta. Det är bara att lyssna på sitt hjärta och känslor.
Kuroisa: I Peru, lima, kostade 1 timmes körskola drygt 50 kronor. Galet billigt.
Sagor mina framtida barn ska få ta del utav (Del 1 av kanske 20)
Vi har en aningen friare dag, eller stund just nu. Många fnittar om helgens alla bravader..
Jag själv sitter och lyssnar på en låt som jag hörde när jag var liten.
Beethoovens - Fur Elise.
För den var med i en sagofilm som jag tittade på (VHS) för kanske 10 år sedan.
Min mormor och moster stod för den delen i livet. Som jag berättade tidigare i inlägget om "En saga har alltid ett lyckligt slut"..
Nu har jag iofs redan mycket kontakt med barn. 5 yngre bröder. Två på väg ut ur barnens period (Tonåringar, hehu)
Så jag ska föra mina erfarenheter och lärdom vidare. Livets cirkel, igen.
Mina barn... OM det blir så. Jag kommer föra det goda av min barndom vidare, för allt var ju inte kaotiskt och negativt.
Det är viktigt med lugnet när det är en stressig miljö. Jag minns att på lekis så brukade jag rita av fåglar.
Snart ska jag ju få måla tavlor eller på tryck. Ska bli så spännande. Aldrig haft det sugen sedan jag var liten..
Jag kommer inte släppa denna tanke än, men nu börjar tiden rinna ut för den här gången..
Låten fick mig att tänka på en film, alltså, som i sin tur relaterade till en annan. Väldigt sorglig (Varning!)
H.C Andersons "Flickan med svavelstickorna". (Ja, jag har redan tipsat om den förut)
Kort sammanfattning:
Sagan handlar om en fattig flicka som på nyårsafton beger sig barfota ut för att sälja svavelstickor (tändstickor). Men ingen vill köpa eller ens ge en slant.. Med rädsla inom sig för att få stryk för att inte tjänat en enda slant, så vågar hon inte gå hem... Kallt ute. Hur ska det gå för den lilla flickan?
Ja, vill inte spoila allt. Men det är en saga som jag ska föra vidare till nästa generation. Framtiden.
Lite senare ska jag försöka återskapa fler minnen i filmernas och sagornas värld. För det är många jag inte kommer ihåg namnet på. Liter synd.. Bara känslan och budskapet. Men en annan är "Den lilla Prinsessan".
Som jag såg på tecknad. Det är min mormors favorit (Inte tecknat) med den utomordentligt talangfulla barnskådespelaren "Shirley Temple"..
Vi hörs! Nu ska jag studera vidare...
Jaha, det är inte dags att vakna märker jag
Uret visar 02.10. Suck. Känner mig lite smått redo. Men det skiljer drygt 5 timmar så jag måste försöka somna om igen.
Ett öga stängt. Mycket tankar i ett inre lugn. Jag gör ett snabbt inlägg, var en första reaktion. ÄR ni redo för det?
Tillbaka tills åldern 15. En ålder som inte bara innebär "byxmyndighet" och "Hej, nu kan jag åka EU-moped"..
Hehe. Det var tiden då en långsam väg tillbaka började. Jag hade inte bara hamnat på en fel väg, utan flera. Mindes ingenting om barndomen. Så mörkt var det.
Det var så mycket problem med känslor, ilska och besvikelser att jag bara till slut inte orkade ha det så längre, så frivilligt provade Saska på ett behandlingshem..
Som kallades sig Blåkulla (Hej Personalen!)
Min första kärlek. På det mest oväntade sätt och när det inte bara kunde hända (JA, livet är oförutsägbart, glöm aldrig det!)
Sa jag oväntat plats?
Hade bott där någon månad, om jag minns helt rätt, och fick inte bara stå ut med en ny miljö igen, utan även en tjej som irriterade mig så mycket på den tiden. Som ansåg att fotboll inte hade någon mening (Underbara gäspande middagskonversationer!)
En dag kommer någon. Det var hon.
Åh, som jag minns hur extremt kylig och kall jag var mot människor som försökte komma mig på nära. Prata eller vara positiv.. Typ.
Satt på mitt rum och lyssnade på den ena "Ken Ring"-låten eller annan hiphop. Eller så skrev jag mina dikter kontra "arga texter".
Kanske delar med mig om vad denna besvikelse och sorgsna/arga tillstånd kom ifrån. Finns personer som borde ha hjälpt, men som inte gjorde det när det behövdes.
Nåväl. Så kan det vara i livet.
Tillbaka till solljuset i mitt liv som 15-åring..
Hon öppnade upp barnet inom mig, den man än gång var.. levande. Vilja, att bry sig. När allt var så hoppfullt. Lärde mig att bry sig på det sättet som jag faktiskt kan.
Hur man hanterar situationer med känslor. (Det var ju behandlingshemmet uppgift egentligen, lol)
En liten vilsen och traumitiserad tonåring på fjorton år. Vi kan kalla henne P.
Ett hjärta av guld. Men så sårad och sviken. Jag brukade titta på henne lite när hon kom från sina promenader. Det gjorde mig ledsen att se dem ögonen, eller blicken.
En dag gick det lite överstyr. Ni vet när känslorna och impulserna bara blir för starka att det gör så ont att, tja.. Varför, egentligen?
Drog undan henne från vägen. Eller som någon berättade, räddade hennes liv..
Jag var knappt medveten om det själv då. Fast som tidigare nämnt var det hon som räddade mitt liv.
Det var ju en tid som jag var rätt nere. Hopplöst. Förtvivlad. Känslomässiga problem, ju.
Ena traumatiska upplevelser efter varandra.
En person sade till mig häromdagen att man bara ska försöka glömma bort ex. Typ så.
Skita i dem. Gå vidare.
Det har jag gjort. Men att de inte existerar eller på det sättet finns inte i min värld.
Om någon läste mitt inlägg "Himmel eller Helvete" från förra året, vet ungefär vad jag känner eller tänker på, hur..
Min poäng med detta var egentligen att posta en låt (Men har inte Windows Movie Maker = Youtube) som en gammal bekant från Köping, Västerås gjort.
Den har fått en HELT NY KÄNSLA, mening.. Känslor är musik. Musik är känslor.
Och bara inse till hundra nu att varje tid kan läka sitt sår. För det stämmer verkligen, även om det kan lämna avtryck för alltid. På gott och ont.
Varför det är så bra att förlåta misstag, personer? Det gör en så gott. Jag tror bara på förlåtelse.
Kan inte hata människor. Har aldrig kunnat. Inte ens den personen som än gång för 15 år sedan "triggade igång" början på livet som varit en emotionell och hektisk "bergochdalbana".
Jag tror ju på förändring. Hoppet är det sista som överger än.
Så när jag på innebandymatchen "AIK-Västerås med Helge inom kort, då kommer det inte göra lika ont som jag trodde.
Jag är redo för något helt nytt, har varit det ett tag nu. Någon som är värd mig. Och jag denne, som 100% kommer bli en hon.
Så alla människor, unga som gamla.. Som känner hopp eller att "livet är meningslöst", tro mig.. Det kommer dagar som livet blir bättre.
Beklagar om texten blev rörig eller otydlig ibland. Men jag tänker inte gå igenom det jag skrivit. Det är impulsernas år. Det jag gör får det också bli. I slutändan.
Sova igen, ska jag nu.
Jag och Nellis!
Ett minne. Vintern 2009 har varit fantastiskt hittills.
Tänkte dela med mig av en liten video.
Älskar djur. Lugna såväl som lite vildare varianter.
Nellie är en blandras a lá Schäfer. Två år.
Så gullig, så busig.
Glöm aldrig detta budskap:
När det är jobbigt, eller tufft, försök tänka på en positiv betydande tanke och minne.
För det är minnen som vi lever för. Fina, sådana.
Carpe Diem!
