Jaha, det är inte dags att vakna märker jag
Uret visar 02.10. Suck. Känner mig lite smått redo. Men det skiljer drygt 5 timmar så jag måste försöka somna om igen.
Ett öga stängt. Mycket tankar i ett inre lugn. Jag gör ett snabbt inlägg, var en första reaktion. ÄR ni redo för det?
Tillbaka tills åldern 15. En ålder som inte bara innebär "byxmyndighet" och "Hej, nu kan jag åka EU-moped"..
Hehe. Det var tiden då en långsam väg tillbaka började. Jag hade inte bara hamnat på en fel väg, utan flera. Mindes ingenting om barndomen. Så mörkt var det.
Det var så mycket problem med känslor, ilska och besvikelser att jag bara till slut inte orkade ha det så längre, så frivilligt provade Saska på ett behandlingshem..
Som kallades sig Blåkulla (Hej Personalen!)
Min första kärlek. På det mest oväntade sätt och när det inte bara kunde hända (JA, livet är oförutsägbart, glöm aldrig det!)
Sa jag oväntat plats?
Hade bott där någon månad, om jag minns helt rätt, och fick inte bara stå ut med en ny miljö igen, utan även en tjej som irriterade mig så mycket på den tiden. Som ansåg att fotboll inte hade någon mening (Underbara gäspande middagskonversationer!)
En dag kommer någon. Det var hon.
Åh, som jag minns hur extremt kylig och kall jag var mot människor som försökte komma mig på nära. Prata eller vara positiv.. Typ.
Satt på mitt rum och lyssnade på den ena "Ken Ring"-låten eller annan hiphop. Eller så skrev jag mina dikter kontra "arga texter".
Kanske delar med mig om vad denna besvikelse och sorgsna/arga tillstånd kom ifrån. Finns personer som borde ha hjälpt, men som inte gjorde det när det behövdes.
Nåväl. Så kan det vara i livet.
Tillbaka till solljuset i mitt liv som 15-åring..
Hon öppnade upp barnet inom mig, den man än gång var.. levande. Vilja, att bry sig. När allt var så hoppfullt. Lärde mig att bry sig på det sättet som jag faktiskt kan.
Hur man hanterar situationer med känslor. (Det var ju behandlingshemmet uppgift egentligen, lol)
En liten vilsen och traumitiserad tonåring på fjorton år. Vi kan kalla henne P.
Ett hjärta av guld. Men så sårad och sviken. Jag brukade titta på henne lite när hon kom från sina promenader. Det gjorde mig ledsen att se dem ögonen, eller blicken.
En dag gick det lite överstyr. Ni vet när känslorna och impulserna bara blir för starka att det gör så ont att, tja.. Varför, egentligen?
Drog undan henne från vägen. Eller som någon berättade, räddade hennes liv..
Jag var knappt medveten om det själv då. Fast som tidigare nämnt var det hon som räddade mitt liv.
Det var ju en tid som jag var rätt nere. Hopplöst. Förtvivlad. Känslomässiga problem, ju.
Ena traumatiska upplevelser efter varandra.
En person sade till mig häromdagen att man bara ska försöka glömma bort ex. Typ så.
Skita i dem. Gå vidare.
Det har jag gjort. Men att de inte existerar eller på det sättet finns inte i min värld.
Om någon läste mitt inlägg "Himmel eller Helvete" från förra året, vet ungefär vad jag känner eller tänker på, hur..
Min poäng med detta var egentligen att posta en låt (Men har inte Windows Movie Maker = Youtube) som en gammal bekant från Köping, Västerås gjort.
Den har fått en HELT NY KÄNSLA, mening.. Känslor är musik. Musik är känslor.
Och bara inse till hundra nu att varje tid kan läka sitt sår. För det stämmer verkligen, även om det kan lämna avtryck för alltid. På gott och ont.
Varför det är så bra att förlåta misstag, personer? Det gör en så gott. Jag tror bara på förlåtelse.
Kan inte hata människor. Har aldrig kunnat. Inte ens den personen som än gång för 15 år sedan "triggade igång" början på livet som varit en emotionell och hektisk "bergochdalbana".
Jag tror ju på förändring. Hoppet är det sista som överger än.
Så när jag på innebandymatchen "AIK-Västerås med Helge inom kort, då kommer det inte göra lika ont som jag trodde.
Jag är redo för något helt nytt, har varit det ett tag nu. Någon som är värd mig. Och jag denne, som 100% kommer bli en hon.
Så alla människor, unga som gamla.. Som känner hopp eller att "livet är meningslöst", tro mig.. Det kommer dagar som livet blir bättre.
Beklagar om texten blev rörig eller otydlig ibland. Men jag tänker inte gå igenom det jag skrivit. Det är impulsernas år. Det jag gör får det också bli. I slutändan.
Sova igen, ska jag nu.
Hej! Ditt livsöde verkar spännande det med. Alltid roligt att läsa andras erfarenheter som sagt. Snabbläste nu bara lite grann men jag har lagt den som bokmärke, så jag kommer tillbaka... ;)
Jag har inte hunnit blogga nu på ett tag, fast att det hänt katastrofalt mycket det sista. Nu ska jag och pappan till våra barn upp till BUP, för äntligen ska specialistutredningen börja!
Det du skrev om att förlåta, att det är så viktigt, även för en själv. Jag vet att man mår så mycket bättre utav att förlåta. Men kan man skylla på att man blivit formad så, så att man inte litar på en enda människa. Jag kan få förtroende för vänner, men en puff så det brister, så tar jag aldrig tillbaka vännen. Vet inte riktigt varför, men där kommer väl det "grandiosa" fram ;) Att jag förtjänar bättre vänner än så.
Nu ska jag klunka i mig morgonkaffet o sen gå till stallet. Ska in hit och läsa lite mer sen och förhoppningsvis uppdatera min blogg lite :)
Kram /S
Tack för din röst :D
Allt bra idag? ^^
hej
hur e d? varför tror folk jag e hotgossip?? ööhh
men fan. varför gör folk så här?
ja har fått as taskiga kommentarer pga det
o jag har faan inget me d o göra
Hahaha.. Det är nog bara den bilden.. Jag har ett väldigt typiskt nordiskt utseende faktiskt..
NU BLIR JAG BESVIKEN PÅ DIG!! Inte orkat spela oblivion? Nu sätter du dig och spelar det en stund så ska du få spela jordens roligaste spel!!
HAHAHA.. Jag är en kamelont ;)
Ohh tycker du?? Fan va glad jag blir..
Det är synd bara att det ska vara så svårt att synas.. Vet inte vad jag ska göra för att få fler läsare.. Trist =/
Ja livet är en balansgång. Upp och ner, ner och upp. Svårt att hålla gnistan vid liv ibland och inte bara trycka in all skit och bara fortsätta blunda, vad ska man annars göra för att orka leva på. Men det kommer ju en dag där man måste öppna ögonen och ta tag i sitt liv och problemen kommer och man måste bli av med alla undertryckta känslor. Wow vad man lär sig av deprissioner och uppförsbackar, tror att man måste. Du verkar vara någon som har fått ut någonting av att ha haft det svårt "det som inte dödar en gör en starkare. Förhoppningsvis samlar man ved och bygger en starkare och starkare livlåga.
Haha nu har jag skrivit av mig och vill säga att jag verkligen diggar din blogg ;-)
